Vägledningen rekommenderar:

Informationssamlingar som får lämnas ut ska i första hand finnas tillgängliga på internet.

Alla villkor för vidareutnyttjandet måste vara relevanta och standardiserade och får inte vara diskriminerande. En myndighet kan ställa upp ganska stränga villkor, men bara när det är nödvändigt för att skydda viktiga motstående intressen. Huvudregeln bör vara att inte ta ut avgifter från den som vill använda informationen. Vissa myndigheter måste dock ta ut avgifter enligt lagen.

Grundprincipen bör vara att lägga ut så mycket information som möjligt på internet. Den strategin gör det lättare för andra att vidareutnyttja informationen, samtidigt som det blir lättare för myndigheten att följa bestämmelserna i PSI-lagen. I den lagen står det exempelvis att en ansökan om vidareutnyttjande ska behandlas skyndsamt och att ansökningar som är jämförbara ska behandlas på samma sätt. En myndighet spar samtidigt in på kostnaderna för individuell hantering av förfrågningar, avtal och betalningar.

En del information får inte lämnas ut på nätet eller på begäran.

En myndighet får inte använda orimligt stora andelar av sitt anslag för just informationsverksamheten. Gränserna beror bl.a. på myndighetens uppgifter, behovet av information på det aktuella området etc. Vissa myndigheter har en omfattande informationsverksamhet och för att kunna fortsätta med den kan de behöva ta ut avgifter enligt de regler som finns.