En vidareutnyttjare måste givetvis följa gällande lagar. Exempelvis måste personuppgifter som har hämtats från myndigheter behandlas på ett sätt som stämmer med dataskyddslagstiftningen. Denna vägledning vänder sig emellertid till myndigheter och behandlar därför inte närmare det rättsliga regelverk som rör vidareutnyttjarens verksamhet.

Det rekommenderas att den myndighet som gör handlingar tillgängliga för vidareutnyttjande i rimlig omfattning beskriver de rättsliga förutsättningarna för vidareutnyttjande av den aktuella informationen, t.ex. genom att använda de standardiserade klargörandetexter som presenteras nedan. I vissa fall, t.ex. när handlingar som tillgängliggörs för vidareutnyttjande inte får utnyttjas fritt enligt upphovsrätten, är det lämpligt att handlingarna görs tillgängliga enligt en standardlicens.

Klargörandetexter

Standardiserade klargörandetexter främjar vidareutnyttjandet genom att den rättsliga osäkerheten för vidareutnyttjaren minskar samtidigt som riskerna för att kränka tredje man minskar. Texterna bör beskriva vilken eller vilka kategorier av information som ingår i den aktuella informationsresursen. I praktiken ska myndigheten ange om resursen innehåller personuppgifter och vilken upphovsrättslig klassificering materialet har. En klargörandetext ändrar i­nte informations­resursens rättsliga status och texten är inget avtal mellan myndigheten och vidareutnyttjaren.

När det gäller upphovsrätten och närstående rättigheter kan följande klargörandetexter användas:

  • Märkning: ”Informationsresursen innehåller upphovsrättsligt skyddade prestationer och utgör allmänna handlingar som får återges enligt 26 § och 26 a § andra stycket.” Kompletterande text: ”Vidareutnyttjare måste försäkra sig om att det aktuella vidareutnyttjandet omfattas av 26–26 a § upphovsrättslagen. Upphovsman och källa ska i samband med vidareutnyttjande anges i enlighet med god sed. Verk får inte ändras på ett kränkande sätt eller göras tillgängliga i ett kränkande sammanhang. Verket får inte ändras i större utsträckning än vad som är nödvändigt för att återgivande ska kunna ske.”
  • Märkning: ”Informationsresursen innehåller upphovsrättsligt skyddade prestationer som inte kan återanvändas utan avtal.” Komplettera genom att hänvisa till standardiserad licens (se nedan) alternativt uppge hur man kan få en individuell licens för vidareutnyttjande. Om tredje mans rättigheter hindrar vidareutnyttjande ska myndigheten ange vem som är rättsinnehavare och om denne är känd, eller vilken licensgivare som myndigheten har fått informationen från (14 § andra stycket PSI-lagen).

När det gäller personuppgifter kan följande klargörandetexter användas:

  • ”Informationsresursen innehåller inte personuppgifter.”
  • ”Informationsresursen innehåller personuppgifter och mottagaren måste försäkra sig om att behandling sker i enlighet med dataskyddslagstiftningen.”

En myndighet måste naturligtvis vara aktsam vid den rättsliga klassificeringen eftersom en felaktig klassificering kan skada en vidareutnyttjare eller en tredje man. Samtidig måste varje vidareutnyttjare alltid göra en självständig rättslig bedömning av möjligheterna att utnyttja viss information på ett visst sätt.

Krav på (licens)avtal och avgifter

Det rekommenderas att en myndighet som huvudregel inte ställer krav på avtal eller avgifter för att information som görs tillgänglig på nätet ska få vidareutnyttjas. Avgifter och andra villkor begränsar i praktiken ofta vidareutnyttjandet. Hanteringen av enskilda avtal och betalningar innebär också en kostnad för myndigheten, och därför blir nettointäkterna ofta små. I undantagsfall kan det dock vara motiverat att ställa upp villkor för vidareutnyttjandet.

Enligt 11 § PSI-lagen måste en myndighet informera om avgifter, inklusive beräkningsgrund, och andra villkor för vidareutnyttjandet. Lämpligen görs detta i anslutning till den information som tillgängliggörs på internet och i den förteckning över informationsresurser som myndigheten är skyldig att tillhandahålla.

Det är mindre vanligt att myndigheter tar ut avgifter för vidareutnyttjande av informationsresurser som görs tillgängliga fritt på nätet. Tas avgifter ut är det ofta i samband begäran om information i elektronisk form.

Avtal för vidareutnyttjande förekommer främst när det gäller handlingar som inte får utnyttjas fritt enligt upphovsrättslagen. En vidareutnyttjare behöver tillstånd för att kunna vidareutnyttja handlingar som en myndighet har rättigheterna till enligt upphovsrättslagen, om de ska användas på ett annat sätt än enligt bestämmelsen i 26 a § om upprättade handlingar. Då räcker det inte med en klargörandetext, utan återanvändaren måste ha en licens, dvs. ett avtal om en rättighetsupplåtelse. En licens ändrar informationsresursens upphovsrättsliga status för den vidareutnyttjare som har ingått licensavtalet. Frågan om när myndigheten har nödvändiga rättigheter att ge en licens för vidareutnyttjande har diskuterats på sidan om upphovsrätt.

Om en myndighet kräver ett avtal om vidareutnyttjande får den bara ställa upp relevanta villkor (8 § PSI-lagen), och villkoren får bara gälla förhållanden som motiverar att ett avtal över huvud taget ingås, t.ex. nyttjanderättens omfattning. Avtalet bör normalt inte innehålla villkor som redan finns i lagen, t.ex. dataskyddsförordningen eller upphovsrättslagstiftningen. Information om tillämplig lagstiftning lämnas lämpligare i form av klargörandetexter (se ovan).

Enligt ändringsdirektivet till PSI-direktivet (skäl 26) kan det vara tillåtet att ställa krav på angivande av källan och krav på att eventuella ändringar av informationen tydliggörs. Mot bakgrund att även sådana krav kan vara betungande för en vidareutnyttare bör myndigheten i varje enskilt fall ta ställning till om sådana krav verkligen är nödvändiga uppställa.

Ibland överlappar licensbestämmelserna med bestämmelserna om återgivande av allmänna handlingar. Den som vill använda skyddade verk med stöd av lagens inskränkningar bör emellertid inte tvingas att ingå ett avtal om nyttjanderätt. Avtalsvillkor bör som huvudregel inte användas för att försöka kontrollera att vidareutnyttjarens verksamhet är laglig eller håller god kvalitet. Detta är vidareutnyttjarens självständiga ansvar. Notera dock att den s.k. Artikel 29-gruppen har uttalat sig för att dataskyddsrättsliga krav kan bli föremål för avtalsreglering. Särskilt framhålls att avtal kan användas för förbjuda försök att återidentifiera uppgifter som han anonymiserats innan tillgängliggörandet (Opinion 06/2013 on open data and public sector information).

Det finns också avtalsvillkor som innebär att myndigheten inte har något ansvar för felaktig information. Oftast kan man få samma rättsliga effekt genom att använda klargörandetexter som bl.a. beskriver informationens kvalitet och uppdatering. Sådana texter påverkar nämligen återanvändarens förväntningar på informationens kvalitet, fullständighet etc. Om det inte fanns någon anledning att lita på informationens kvalitet kan myndigheten inte hållas ansvarig om felaktig information leder till några skador. Trots det sagda förekommer det dock avtalsvillkor som innehåller ansvarsfriskrivningar.

Standardiserade licenser

I de fall där tillstånd för vidareutnyttjande krävs – främst på grund av att handlingarna omfattas av upphovsrättsligt skydd – underlättas vidareutnyttjandet om myndigheten använder standardiserade licenser. Ett eventuellt licensavtal bör vara enkelt att ingå, t.ex. genom att vidareutnyttjaren börjar använda handlingarna efter att ha tagit del av villkoren. Användningen av standardlicenser motverkar diskriminering (8 § PSI-lagen). Samtidigt uppfylls kravet på en skyndsam behandling av ansökningar om vidareutnyttjande (13 § PSI-lagen).

Än så länge finns inga standardiserade licenser som är framtagna specifikt för svenska myndigheter. På upphovsrättsområdet finns dock generella standardlicenser som organisationen Creative Commons (CC) har tagit fram. Licenserna finns i olika varianter, som uppställer olika typer begränsningar i eller förutsättning för utnyttjandet. I ändringsdirektivet till PSI-direktivet (skäl 26) rekommenderas användningen av denna typ av öppna licenser.

Creative Commons licenser kan i huvudsak förenas med svenska regler om upphovsrätt och avtal. Det bör dock noteras en upphovsman enligt svensk rätt i vissa fall kan ha mer långtgående ideella rättigheter (rätt till namngivning och skydd mot kränkande användning) än vad som framgår av licensvillkoren. Eftersom upphovsmannens ideella rättigheter är tvingande och bara kan efterges i begränsad omfattning kan de i vissa speciella fall vara tillämpliga trots att licensen säger något annat. Det gäller t.ex. när en fotograf säljer rätten att använda sin bild (inklusive en rätt att vidarelicensiera denna) till en myndighet. Fotografen har fortfarande kvar sin ideella rätt till bilden, vilket innebär att den som vidareutnyttjar bilden på internet kan vara skyldig att namnge fotografen och avstå från att ändra denna på ett kränkande sätt. Den ideella rätten ställer däremot i de flesta fall inte krav på att den tjänsteman som har författat ett beslut eller en promemoria namnges.

EU-kommissionen rekommenderar i första hand användningen av den ”mest fria” licensen, dvs. CC0 (Commission notice, Guidelines on recommended standard licences, datasets and charging for the reuse of documents, 2014/C 240/01). Denna licens innebär att licenstagaren i princip har fri nyttjanderätt utan motprestationer. Eftersom denna licens inte kräver något namngivande torde den för svenskt vidkommande främst vara aktuell beträffande databaser som endast skyddas enligt det särskilda databasskyddet (men som inte fritt får återges enligt 26 a §) eller beträffande verk som är av en sådan karaktär att den ideella rätten inte aktualiseras.

I de fall de tillgängliggjorda handlingarna anses innehåller sådana litterära och konstnärliga verk och fotografiska bilder beträffande vilka den ideella rätten aktualiseras är licensen CC BY mer ändamålsenlig. Den kräver namngivande av upphovsmannen.

För databaser som endast skyddas enligt det särskilda databasskyddet (men som inte fritt får återges enligt 26 a §) rekommenderas i stället licensen CC0.

En myndighet får givetvis välja att använda licenser på ett annat sätt än som rekommenderats här, så länge som PSI-lagens krav följs. Innan myndigheten väljer en avvikande licensstrategi bör den dock beakta att en vidareutnyttjares möjligheter att kombinera licensierat material från olika källor kan försvåras om olika myndigheter tillämpar olika licensvillkor.

Notera att en grundläggande förutsättning för att en myndighet ska kunna licensiera visst material, t.ex. enligt en Creative Commons-licens, är att den själva har rättigheterna till materialet eller att den har fått tillstånd från alla relevanta rättighetshavare att genomföra en sådan licensiering. Detta bör undersökas noga.